Om att förlåta för sin egen lyckas skull

 

heartsickness-428103_640


Enligt forskningen är lyckliga människor också storsinta människor som oftare och lättare förlåter. 
Alla har händelser och/eller människor som kan förlåtas och det är lätt att hålla kvar vid ilskan. Det kan vara skönt att ”straffa” den som sårat genom att vara arg, men vem drabbas i slutändan mest? Ibland kanske personen som sårat oss inte ens är medveten om det. Ibland kanske vi säger att vi förlåter men att vi innerst inne fortfarande håller oss kvar vid smärtan. Personen som sårat går vidare i livet och kvar står vi där med ilska, sorg, irritation och oförståelse.  Vem är det vi straffar då egentligen? Vi intalar oss att det är den som gjort oss ont, men i själva verket gör vi mest skada på oss själva. I de allra flesta fall drabbar ilskan en själv mest. Därför är förlåtelsen kanske mer för en själv än för någon annan.

Frigör dig från ilska, sorg och besvikelse genom ett förlåtelsebrev:
Testa att skriva ett förlåtelsebrev. I ett sådant skriver man till den som gjort en ledsen, besviken eller arg. Brevet ska inte skickas eller ges till mottagaren.

Skriv om hur du påverkades av händelsen. Berätta om varje känsla som du upplevde och hur det kändes att behöva uppleva dem. Beskriv om hur händelsen påverkat ditt fortsatta liv och om gånger långt efteråt när det fortsatt gjort ont, skapat ilska eller andra negativa känslor. Skriv om hur du går in i situationen och försöker uppleva den ur den andres perpektiv. Skriv om hur du velat att situationen skulle ha hanterats istället. Sen skriver du de magiska orden: Skriv om ditt eget beslut om att förlåta detta nu. Om att du kommer att gå vidare i livet, släppa alla jobbiga tankar och känslor. Kanske du till och med förstår handligen? Skriv om det! Brevet syftar till att du ska få ur dig allt du behöver för att gå vidare och när du känner att du kommit till det läget är det dags. Avsluta brevet med en sista mening: Jag förlåter dig.

 

/Tina Löfström

 

Kommentera

Varför händer allt dåligt alltid mig?!

saw-790214_640

Jag hade precis lagt på telefonen och fått dagens tredje dåliga besked och höll på att bli galen av frustration. Dagen hade kantats av misslyckanden, irritationsmoment och jag fullkomlig osade av trötthet på ALLT. Jag satt en stund och tyckte synd om mig själv, klagade och ojade. Mitt i eländet hör jag mig själv utbrista ”Varför ska allt dåligt ALLTID hända mig?!”.

I en tid då jag som mest behövde en kärleksfull tröstande approach mot mig själv, tog jag alltså istället fram sågen och sågade mig själv vid fotknölarna. Jag generaliserade några enstaka händelser till att bli ett helt liv kantat av olycka. Som jag alltid drabbades av. Blev jag tröstad? Nä, snarare tvärtom.

Efter den här händelsen har jag uppmärksammat att detta beteende är ganska så vanligt. Lite varstans går folk omkring och sågar: ”Jag är som en magnet som drar till mig all skit”, ”Mitt liv är skit, det spelar ingen roll vad jag gör”. Människor som annars är trevliga och godhjärtade varelser, blir illvilliga demoner när de bemöter sig själva i svåra stunder. Saker de aldrig skulle säga till sina närmsta vänner, familj eller barn i samma situation, är okey att säga till sig själv? Varför? Vad hjälper det?

Jag tror inte på att ta fram sågen när det tufft i livet och har tack och lov inte gjort det fler gånger efter den gången. Jag tror att en mjuk, varm filt och en kopp choklad är en mycket bättre approach. Att trösta sig själv på samma sätt som man skulle tröstat sin bästa vän. Att tala med sig själv som man talat med sin kärlek om denne haft det svårt. Med ett stort inlyssnande, medkännande och trösterika ord. Med kärlek, förståelse och värme.

Livet kommer att ha kassa stunder och då vi behöver oss själva, mer än någonsin.

 

/Tina Löfström

Kommentera

Forskning: Det enkla sättet att bli lycklig

woman-578429_640
Att praktisera tacksamhet har både kortsiktiga och långsiktiga effekter på hur du mår. Du blir snabbt gladare av att tänka på hur mycket fint som finns i ditt liv och efter bara några veckors övning i tacksamhet så håller effekten i sig i flera månader (även om du slutar att praktisera tacksamhet)! Har du för vana att se allt det goda i ditt liv, stort som smått? Tacksamhet är en känsla vi kan välja att ta fram. Genom att medvetet se och uppskatta både små och stora delar i ditt liv ökar du enkelt ditt eget välmående.


6 goda skäl till att praktisera tacksamhet:

Tacksamhet belyser det goda i livet
När du är tacksam har du lättare att uppskatta och se glädjen i livet. Du blir bättre på att uppmärksamma och njuta av de goda omständigheter du har.

Tacksamhet ökar din trygghet och kompetens
När du praktiserar tacksamhet har du lättare att se vad du själv åstadkommit och vad andra gjort för dig. Detta gör att du både känner dig trygg med din omgivning och kompetent inför dig själv.

Tacksamhet föder hjälpsamhet
När du är tacksam är du mer benägen att hjälpa andra, både dina nära och främlingar. Hjälpsamhet i sin tur föder tacksamhet, så det hela blir en god cirkel som påverkar många fler än dig själv.

Tacksamhet gör dig mindre materialistisk
När du är tacksam uppskattar du det du redan har i livet och värdesätter de materiella saker du redan äger. Detta gör såklart att behovet av att köpa nya saker minskar, då du inser att du redan har det bra.

Tacksamhet tar bort negativa känslor
Att vara arg, bitter, orolig och svartsjuk är svårt när du känner dig tacksam. De positiva känslorna som kommer av tacksamheten, slår helt enkelt bort de negativa.

Tacksamhet stärker sociala band
När du är tacksam över dina nära och kära, så inser du hur värdefulla de är. Detta gör i sin tur att du behandlar dem bättre, vilket stärker banden er emellan. När banden stärks kommer tacksamheten att öka desto mer och ännu en god cirkel har fötts!

 

/Tina Löfström

Kommentera

Jag är för gammal för att… Nu är det försent.

sombrero-1082322_640

Jag är för gammal för att utbilda mig. Det skulle jag ha gjort när jag var yngre. Nu är det försent. Kvinnan som står framför mig är i 35-årsåldern och suckar uppgivet. Hon VET vad hon vill göra i sitt liv. Hennes dröm är att arbeta med ekonomi. Men hon ångrar bittert att hon inte började plugga när hon var yngre. Idag arbetar hon istället på ett jobb hon hatar. Det är i alla fall så hon beskriver sin situation.

När jag är ute och föreläser så hör jag ofta dessa ord. Av kvinnor och män. Inom alla yrkeskategorier. Det verkar inte heller spela någon roll i vilken ålder personen som uttalar orden egentligen är. Jag har träffat både 20-åringar, 30-åringar, 60-åringar och allt däremellan som tänkt likadant. Att det är försent att göra diverse saker. Att det är försent att byta karriär. Försent för att börja spela ett instrument. För sent att börja med dans. Det verkar som att många sitter där hemma i stugorna och tänker att tåget har gått medan de står kvar där ensamma på perrongen.

Dessa personer väljer bort sitt kall i livet. De säger nej till sin egen dröm, sin egen önskan. Till förmån för vadå? Rädsla?

När mannen som är 55 år säger att han är för gammal för att byta jobb (för att han snart ska gå i pension) så har han minst 10 år kvar i sitt arbetsliv. 10 ÅR! I 10 år till ska han alltså gå till ett arbete som han inte trivs med. TROTS att han vet vad han hellre skulle velat göra. I 2 260 dagar ska han kliva upp ur sängen och spendera 8 timmars arbetsdag på en plats där han inte trivs. I 18 080 timmar ska hans kollegor behöva arbeta ihop med någon som egentligen inte vill vara där. Som gnäller över att han ogillar sitt jobb. Som räknar minuter tills arbetsdagen är slut.

Vi lever inte bara en gång – vi lever hela tiden” sa en vis kvinna en gång. Och det stämmer så väl. Vi lever hela tiden. Livet tar inte slut bara för att vi åldras. Livet stannar inte bara för att vi missade ett tåg. Det kommer att komma ett nytt tåg. Och ett nytt. Och ett nytt. Men så länge vi gömmer oss bakom vår ålder så kommer tågen att fortsätta swischa förbi oss. Och kvar står vi på perrongen. Upptagna med att tänka att det är försent. Men det är fel.

För det är aldrig försent.

 

Lycka till!
Tina Löfström

Kommentera

Social superkraft: Lär dig att vara medvetet närvarande

image

Någon gång i livet har du kanske träffat en människa som verkligen ser dig när ni talas vid. Personen har all sin uppmärksamhet på dig och ert samtal och påverkas inte av yttre störningar. Vill du gör samma bestående intryck? Sätt dig ner bekvämt och fokusera på din andning i 7 minuter. Räkna först 10 inandningar och sedan byter du och räknar 10 utandningar. Gör detta om och om igen tills 7 minuter har förflutit. Om du tappar bort dig eller börja tänka på annat så gör det inget. När du märker av det återgår du helt enkelt till att räkna andetagen igen. Efteråt kommer du att känna ro och frid i kroppen, du kommer att känna att du har lättare att fokusera och du har också påbörjat processen att ”bygga om i hjärnan”. För varje gång du gör detta desta lättare kommer det att vara att hålla fokus både under upplevelsen och i andra sammanhang. Du kommer att då kunna göra precis som personen med total närvaro!

Lycka till!
Tina Löfström

Kommentera

Lite tacksamhet gör stor påverkan på hjärnan

brain-305774_640

Läste precis en riktigt cool forskningsrapport om hjärnan och tacksamhet. I studien fick deltagarna göra en liten övning där de fick skriva tacksamhetsbrev.  När forskarna mätte hjärnaktiviteten 3 månader senare upptäckte de att deltagarnas hjärnor fortfarande var mer uppmärksamma/inställda på tacksamhet.

Tacksamhet verkar alltså påverka hjärnan så stark att effekterna syns i 3 månader efteråt. Det är riktigt häftigt!

Kommentera

Normaliseringen, jämförelsen och varför vi aldrig blir lyckliga

Träning, stora läppar och bortfiltrerade rynkor på Instagram. Det som först verkar ovanligt och extraordinärt blir sakta men säkert vardagen. ”Alla tränar ju skitofta” eller ”alla går med full gala-makeup till vardags”.

Inom lyckoforskningen finns begreppet tillvänjning. Det innebär att vi vänjer oss och normaliserar yttre omständigheter. Bilen vi kör, huset vi bor i, kläderna vi bär osv. Likaså vänjer vi oss vid och normaliserar vår närmaste omgivning. Grannarnas bilar, hus och kläder. Hjärnan gör inte skillnad på vårt och andras när den normaliserar saker.

Normaliseringen gör att vi tror att ovanliga saker är vanliga, bara för att vi ser dem ofta. Normaliseringen finns där i vardagen för alla. När jag går till jobbet. När jag facebookar. När jag sitter hemma i Magnus och Elins kök. Den finns där hela tiden. Det är exempelvis därför barn får inte spela våldsamma spel eller se biofilmer där scener visar kallblodiga, extrema mord. Vi vill inte normalisera detta.

Sen har vi den förbannade jämförelsen. När jag tänker att alla lever perfekta liv. Alla tränar, har det fint hemma, gör karriär och har den perfekta, lyckliga familjen och 30 riktigt nära vänner. ALLA gör det. Utom jag. Och så känner jag mig misslyckad. När jag jämför mig med andra jämför jag mig inte särskilt rättvist. Jag jämför mig mot vännen som tränar 5 dagar i veckan och tänker att jag är dålig som inte gör samma sak. Jag jämför mig mot bloggerskan som gör karriär i kometfart och tänker att jag är kass som inte också har tre företag. Och jag jämför mig med instagrammaren som har det perfekta hemmet, utan minsta stök och damm och skäms när jag ser ut över rummet med vardagsrumsbordet belamrat med papper, disk, hörlurar och en tjusig ljuslykta. (som tyvärr inte syns på grund av allt det andra).

Problemet är att hjärnan glömmer bort att ALLA inte alls är alla. För kompisen som tränar 5 dagar i veckan har fått välja bort familjetiden och har det alltid stökigt hemma. Bloggerskan med karriären tränar aldrig. Hon har inte tid. Instagrammaren med det perfekta hemmet lever ensam, utan barn och partner och ARBETAR med att ta bilder på sitt fina hem. Och kändisen som tillsynes haft allt, gick nyligen ut i massmedia med sitt utmattningssyndrom.

Alla har fått välja bort något. Men det är så lätt att glömma.
Men mest av allt glömmer vi en sak: Att allt detta bara är yttre omständigheter. Saker vi vänjer oss vid och normaliserar. Saker som aldrig kommer att vara den stabila grunden i ett lyckligt liv. För, klyschigt eller ej, Lycka kommer inifrån. Vi har bara glömt det för en liten stund.

/Tina Löfström

_F5B2207 (2)

Kommentera

Ger du ofta till andra men känner att du aldrig får något tillbaka?

Ger du ofta till andra men känner att du aldrig får något tillbaka? Eller har du kanske en vän som ibland påtalar precis detta? Ge dig själv eller vännen något fint genom att se till att du eller denne slutar göra saker för andras skull och istället hittar lycka i att göra goda gärningar. Det finns två enkla anledningar till varför:

1. Det är oförskämt att göra saker med intentionen att du ”borde” få något i gengäld (som umgämgestid eller flytthjälp). Du kan aldrig förvänta dig att någon annan ska göra något och du kan verkligen inte räkna med det. Tänk själv hur omotiverad du skulle känna dig om du gav tillbaka en gentjänst bara för att du kände dig tvungen.

2. Du ska göra saker för din egen skull. Idag vet vi att vi blir mer lyckliga av att ge än att få, så när du gör andra en tjänst är det du som går hem med största vinsten. På ett villkor: Att du gör saker för DU vill hjälpa. Inte av tvång, skuldkänslor eller för att samla gentjänster. Hjälp för att du vill göra gott!

Så gör en god sak för dig själv: Byt vinkel. Sluta att göra saker för andras skull och gör dem bara för dig själv!

Lycka till!
Tina Löfström

Kommentera