Jag är för gammal för att… Nu är det försent.

sombrero-1082322_640

Jag är för gammal för att utbilda mig. Det skulle jag ha gjort när jag var yngre. Nu är det försent. Kvinnan som står framför mig är i 35-årsåldern och suckar uppgivet. Hon VET vad hon vill göra i sitt liv. Hennes dröm är att arbeta med ekonomi. Men hon ångrar bittert att hon inte började plugga när hon var yngre. Idag arbetar hon istället på ett jobb hon hatar. Det är i alla fall så hon beskriver sin situation.

När jag är ute och föreläser så hör jag ofta dessa ord. Av kvinnor och män. Inom alla yrkeskategorier. Det verkar inte heller spela någon roll i vilken ålder personen som uttalar orden egentligen är. Jag har träffat både 20-åringar, 30-åringar, 60-åringar och allt däremellan som tänkt likadant. Att det är försent att göra diverse saker. Att det är försent att byta karriär. Försent för att börja spela ett instrument. För sent att börja med dans. Det verkar som att många sitter där hemma i stugorna och tänker att tåget har gått medan de står kvar där ensamma på perrongen.

Dessa personer väljer bort sitt kall i livet. De säger nej till sin egen dröm, sin egen önskan. Till förmån för vadå? Rädsla?

När mannen som är 55 år säger att han är för gammal för att byta jobb (för att han snart ska gå i pension) så har han minst 10 år kvar i sitt arbetsliv. 10 ÅR! I 10 år till ska han alltså gå till ett arbete som han inte trivs med. TROTS att han vet vad han hellre skulle velat göra. I 2 260 dagar ska han kliva upp ur sängen och spendera 8 timmars arbetsdag på en plats där han inte trivs. I 18 080 timmar ska hans kollegor behöva arbeta ihop med någon som egentligen inte vill vara där. Som gnäller över att han ogillar sitt jobb. Som räknar minuter tills arbetsdagen är slut.

Vi lever inte bara en gång – vi lever hela tiden” sa en vis kvinna en gång. Och det stämmer så väl. Vi lever hela tiden. Livet tar inte slut bara för att vi åldras. Livet stannar inte bara för att vi missade ett tåg. Det kommer att komma ett nytt tåg. Och ett nytt. Och ett nytt. Men så länge vi gömmer oss bakom vår ålder så kommer tågen att fortsätta swischa förbi oss. Och kvar står vi på perrongen. Upptagna med att tänka att det är försent. Men det är fel.

För det är aldrig försent.

 

Lycka till!
Tina Löfström

Kommentera

Normaliseringen, jämförelsen och varför vi aldrig blir lyckliga

Träning, stora läppar och bortfiltrerade rynkor på Instagram. Det som först verkar ovanligt och extraordinärt blir sakta men säkert vardagen. ”Alla tränar ju skitofta” eller ”alla går med full gala-makeup till vardags”.

Inom lyckoforskningen finns begreppet tillvänjning. Det innebär att vi vänjer oss och normaliserar yttre omständigheter. Bilen vi kör, huset vi bor i, kläderna vi bär osv. Likaså vänjer vi oss vid och normaliserar vår närmaste omgivning. Grannarnas bilar, hus och kläder. Hjärnan gör inte skillnad på vårt och andras när den normaliserar saker.

Normaliseringen gör att vi tror att ovanliga saker är vanliga, bara för att vi ser dem ofta. Normaliseringen finns där i vardagen för alla. När jag går till jobbet. När jag facebookar. När jag sitter hemma i Magnus och Elins kök. Den finns där hela tiden. Det är exempelvis därför barn får inte spela våldsamma spel eller se biofilmer där scener visar kallblodiga, extrema mord. Vi vill inte normalisera detta.

Sen har vi den förbannade jämförelsen. När jag tänker att alla lever perfekta liv. Alla tränar, har det fint hemma, gör karriär och har den perfekta, lyckliga familjen och 30 riktigt nära vänner. ALLA gör det. Utom jag. Och så känner jag mig misslyckad. När jag jämför mig med andra jämför jag mig inte särskilt rättvist. Jag jämför mig mot vännen som tränar 5 dagar i veckan och tänker att jag är dålig som inte gör samma sak. Jag jämför mig mot bloggerskan som gör karriär i kometfart och tänker att jag är kass som inte också har tre företag. Och jag jämför mig med instagrammaren som har det perfekta hemmet, utan minsta stök och damm och skäms när jag ser ut över rummet med vardagsrumsbordet belamrat med papper, disk, hörlurar och en tjusig ljuslykta. (som tyvärr inte syns på grund av allt det andra).

Problemet är att hjärnan glömmer bort att ALLA inte alls är alla. För kompisen som tränar 5 dagar i veckan har fått välja bort familjetiden och har det alltid stökigt hemma. Bloggerskan med karriären tränar aldrig. Hon har inte tid. Instagrammaren med det perfekta hemmet lever ensam, utan barn och partner och ARBETAR med att ta bilder på sitt fina hem. Och kändisen som tillsynes haft allt, gick nyligen ut i massmedia med sitt utmattningssyndrom.

Alla har fått välja bort något. Men det är så lätt att glömma.
Men mest av allt glömmer vi en sak: Att allt detta bara är yttre omständigheter. Saker vi vänjer oss vid och normaliserar. Saker som aldrig kommer att vara den stabila grunden i ett lyckligt liv. För, klyschigt eller ej, Lycka kommer inifrån. Vi har bara glömt det för en liten stund.

/Tina Löfström

_F5B2207 (2)

Kommentera

Ger du ofta till andra men känner att du aldrig får något tillbaka?

Ger du ofta till andra men känner att du aldrig får något tillbaka? Eller har du kanske en vän som ibland påtalar precis detta? Ge dig själv eller vännen något fint genom att se till att du eller denne slutar göra saker för andras skull och istället hittar lycka i att göra goda gärningar. Det finns två enkla anledningar till varför:

1. Det är oförskämt att göra saker med intentionen att du ”borde” få något i gengäld (som umgämgestid eller flytthjälp). Du kan aldrig förvänta dig att någon annan ska göra något och du kan verkligen inte räkna med det. Tänk själv hur omotiverad du skulle känna dig om du gav tillbaka en gentjänst bara för att du kände dig tvungen.

2. Du ska göra saker för din egen skull. Idag vet vi att vi blir mer lyckliga av att ge än att få, så när du gör andra en tjänst är det du som går hem med största vinsten. På ett villkor: Att du gör saker för DU vill hjälpa. Inte av tvång, skuldkänslor eller för att samla gentjänster. Hjälp för att du vill göra gott!

Så gör en god sak för dig själv: Byt vinkel. Sluta att göra saker för andras skull och gör dem bara för dig själv!

Lycka till!
Tina Löfström

Kommentera

Vad är svenskar mest rädda att ångra på dödsbädden?

woman-801990_640
Jag fick ett mail med en undersökning som Fonus* gjort, där de ställt frågan ”Vad är du mest rädd att att ångra på din dödsbädd?” till en himla massa svenskar. Jag blev genast nyfiken på svaret och när jag såg hela listan bekräftade det min upplevelse över vad människor ofta frågar mig om:

”Vad är du rädd för att ångra på din dödsbädd?”
45 % – Att jag inte vågade göra det jag drömde om
30 % – Att jag inte reste mer
30 % – Att jag var för lite med mina barn
28 % – Att jag tog livet för allvarligt
22 % – Att jag jobbade för mycket
21 % – Att jag inte skrattade mer
18 % – Att jag slarvade bort mina vänner
12 % – Att jag misskötte min hälsa
5 % – Att jag tog livet för lätt
2 % – Att jag drack för mycket

Många kunder kommer till mig med en önskan om att förändra något. Ofta vet de innerst inne vad de vill förändra, men på grund av rädslor och inkörda mönster har de gömt undan dessa tankar. Efter lite arbete brukar dessa dock blomma fram igen och det är maffigt att följa någons resa på det sättet! Detta mönster kan man se i undersökningen också, då de flesta svarar ”Att jag inte vågade göra det jag drömde om”. Det är alltså inget ovanligt. Men varför är det så? Varför håller vi inne våra drömmar? Varför stoppar vi oss själva från att leva det liv vi verkligen vill leva?

Jag själv ha valt att gå en väg jag älskar att gå. Det är inte självklart att trotsa rädslorna och ”tänk om..” men för mig finns det inget val. Jag vill leva ett liv som jag vill leva. Jag vill inte ligga på min dödsbädd och ångra att jag inte gjorde si eller så.  Jag vill ligga där och känna att ”Japp, jag gjorde allt jag ville och det var underbart!” och att jag levt ett så lyckligt liv jag kunnat!

Lek med tanken att du gör detsamma. Lek med tanken att du väljer att följa en dröm du har. Hur skulle ditt liv se ut då?

 

Lycka till!
Tina Löfström

________________________________________________________________________________________

*Undersökningen gjordes av Norstat på uppdrag av Fonus. Bland ett slumpmässigt rekryterat riksrepresentativt urval i åldrarna 18 till 79 år genomfördes 1 047 webbintervjuer under perioden 28 augusti till 9 september 2015. 568 av de tillfrågade var män och 479 var kvinnor.
Frågan löd ” Vilka av följande alternativ är du mest rädd för att ångra på din dödsbädd?”. Svarsalternativ som redovisat ovan. Åldersfördelningen bland de tillfrågade: 18-29 år: 255 st, 30-49 år: 365 st, 50-64 år: 225 st, 65-79 år: 202.

Kommentera