Normaliseringen, jämförelsen och varför vi aldrig blir lyckliga

Träning, stora läppar och bortfiltrerade rynkor på Instagram. Det som först verkar ovanligt och extraordinärt blir sakta men säkert vardagen. ”Alla tränar ju skitofta” eller ”alla går med full gala-makeup till vardags”.

Inom lyckoforskningen finns begreppet tillvänjning. Det innebär att vi vänjer oss och normaliserar yttre omständigheter. Bilen vi kör, huset vi bor i, kläderna vi bär osv. Likaså vänjer vi oss vid och normaliserar vår närmaste omgivning. Grannarnas bilar, hus och kläder. Hjärnan gör inte skillnad på vårt och andras när den normaliserar saker.

Normaliseringen gör att vi tror att ovanliga saker är vanliga, bara för att vi ser dem ofta. Normaliseringen finns där i vardagen för alla. När jag går till jobbet. När jag facebookar. När jag sitter hemma i Magnus och Elins kök. Den finns där hela tiden. Det är exempelvis därför barn får inte spela våldsamma spel eller se biofilmer där scener visar kallblodiga, extrema mord. Vi vill inte normalisera detta.

Sen har vi den förbannade jämförelsen. När jag tänker att alla lever perfekta liv. Alla tränar, har det fint hemma, gör karriär och har den perfekta, lyckliga familjen och 30 riktigt nära vänner. ALLA gör det. Utom jag. Och så känner jag mig misslyckad. När jag jämför mig med andra jämför jag mig inte särskilt rättvist. Jag jämför mig mot vännen som tränar 5 dagar i veckan och tänker att jag är dålig som inte gör samma sak. Jag jämför mig mot bloggerskan som gör karriär i kometfart och tänker att jag är kass som inte också har tre företag. Och jag jämför mig med instagrammaren som har det perfekta hemmet, utan minsta stök och damm och skäms när jag ser ut över rummet med vardagsrumsbordet belamrat med papper, disk, hörlurar och en tjusig ljuslykta. (som tyvärr inte syns på grund av allt det andra).

Problemet är att hjärnan glömmer bort att ALLA inte alls är alla. För kompisen som tränar 5 dagar i veckan har fått välja bort familjetiden och har det alltid stökigt hemma. Bloggerskan med karriären tränar aldrig. Hon har inte tid. Instagrammaren med det perfekta hemmet lever ensam, utan barn och partner och ARBETAR med att ta bilder på sitt fina hem. Och kändisen som tillsynes haft allt, gick nyligen ut i massmedia med sitt utmattningssyndrom.

Alla har fått välja bort något. Men det är så lätt att glömma.
Men mest av allt glömmer vi en sak: Att allt detta bara är yttre omständigheter. Saker vi vänjer oss vid och normaliserar. Saker som aldrig kommer att vara den stabila grunden i ett lyckligt liv. För, klyschigt eller ej, Lycka kommer inifrån. Vi har bara glömt det för en liten stund.

/Tina Löfström

_F5B2207 (2)

Kommentera