Varför händer allt dåligt alltid mig?!

saw-790214_640

Jag hade precis lagt på telefonen och fått dagens tredje dåliga besked och höll på att bli galen av frustration. Dagen hade kantats av misslyckanden, irritationsmoment och jag fullkomlig osade av trötthet på ALLT. Jag satt en stund och tyckte synd om mig själv, klagade och ojade. Mitt i eländet hör jag mig själv utbrista ”Varför ska allt dåligt ALLTID hända mig?!”.

I en tid då jag som mest behövde en kärleksfull tröstande approach mot mig själv, tog jag alltså istället fram sågen och sågade mig själv vid fotknölarna. Jag generaliserade några enstaka händelser till att bli ett helt liv kantat av olycka. Som jag alltid drabbades av. Blev jag tröstad? Nä, snarare tvärtom.

Efter den här händelsen har jag uppmärksammat att detta beteende är ganska så vanligt. Lite varstans går folk omkring och sågar: ”Jag är som en magnet som drar till mig all skit”, ”Mitt liv är skit, det spelar ingen roll vad jag gör”. Människor som annars är trevliga och godhjärtade varelser, blir illvilliga demoner när de bemöter sig själva i svåra stunder. Saker de aldrig skulle säga till sina närmsta vänner, familj eller barn i samma situation, är okey att säga till sig själv? Varför? Vad hjälper det?

Jag tror inte på att ta fram sågen när det tufft i livet och har tack och lov inte gjort det fler gånger efter den gången. Jag tror att en mjuk, varm filt och en kopp choklad är en mycket bättre approach. Att trösta sig själv på samma sätt som man skulle tröstat sin bästa vän. Att tala med sig själv som man talat med sin kärlek om denne haft det svårt. Med ett stort inlyssnande, medkännande och trösterika ord. Med kärlek, förståelse och värme.

Livet kommer att ha kassa stunder och då vi behöver oss själva, mer än någonsin.

 

/Tina Löfström

Kommentera

Normaliseringen, jämförelsen och varför vi aldrig blir lyckliga

Träning, stora läppar och bortfiltrerade rynkor på Instagram. Det som först verkar ovanligt och extraordinärt blir sakta men säkert vardagen. ”Alla tränar ju skitofta” eller ”alla går med full gala-makeup till vardags”.

Inom lyckoforskningen finns begreppet tillvänjning. Det innebär att vi vänjer oss och normaliserar yttre omständigheter. Bilen vi kör, huset vi bor i, kläderna vi bär osv. Likaså vänjer vi oss vid och normaliserar vår närmaste omgivning. Grannarnas bilar, hus och kläder. Hjärnan gör inte skillnad på vårt och andras när den normaliserar saker.

Normaliseringen gör att vi tror att ovanliga saker är vanliga, bara för att vi ser dem ofta. Normaliseringen finns där i vardagen för alla. När jag går till jobbet. När jag facebookar. När jag sitter hemma i Magnus och Elins kök. Den finns där hela tiden. Det är exempelvis därför barn får inte spela våldsamma spel eller se biofilmer där scener visar kallblodiga, extrema mord. Vi vill inte normalisera detta.

Sen har vi den förbannade jämförelsen. När jag tänker att alla lever perfekta liv. Alla tränar, har det fint hemma, gör karriär och har den perfekta, lyckliga familjen och 30 riktigt nära vänner. ALLA gör det. Utom jag. Och så känner jag mig misslyckad. När jag jämför mig med andra jämför jag mig inte särskilt rättvist. Jag jämför mig mot vännen som tränar 5 dagar i veckan och tänker att jag är dålig som inte gör samma sak. Jag jämför mig mot bloggerskan som gör karriär i kometfart och tänker att jag är kass som inte också har tre företag. Och jag jämför mig med instagrammaren som har det perfekta hemmet, utan minsta stök och damm och skäms när jag ser ut över rummet med vardagsrumsbordet belamrat med papper, disk, hörlurar och en tjusig ljuslykta. (som tyvärr inte syns på grund av allt det andra).

Problemet är att hjärnan glömmer bort att ALLA inte alls är alla. För kompisen som tränar 5 dagar i veckan har fått välja bort familjetiden och har det alltid stökigt hemma. Bloggerskan med karriären tränar aldrig. Hon har inte tid. Instagrammaren med det perfekta hemmet lever ensam, utan barn och partner och ARBETAR med att ta bilder på sitt fina hem. Och kändisen som tillsynes haft allt, gick nyligen ut i massmedia med sitt utmattningssyndrom.

Alla har fått välja bort något. Men det är så lätt att glömma.
Men mest av allt glömmer vi en sak: Att allt detta bara är yttre omständigheter. Saker vi vänjer oss vid och normaliserar. Saker som aldrig kommer att vara den stabila grunden i ett lyckligt liv. För, klyschigt eller ej, Lycka kommer inifrån. Vi har bara glömt det för en liten stund.

/Tina Löfström

_F5B2207 (2)

Kommentera